ssfranzen

en sak jag lärt mig under årens gång är att alla vänner man har är väldigt olika och man måste lära sig acceptera dom på olika sätt. ibland kan det vara väldigt svårt. väldigt svårt..

under ett tag i tonåren tror jag vi alla har det jobbigt man går i genom mkt. under den tiden i mitt liv hade ja en bästa vän en bästa vän som alltid fanns där som alltid lyssna som alltid ville mitt bästa någon som jag älskade av hela mitt hjärta. en dag vart han sjuk, väldigt sjuk det var den värsta dagen i mitt liv jag visste att det var över. att det var jag som va tvungen att fatta beslutet att låta honom gå vidare och att ja inte skulle ha kvar honom för min egen skull. den dagen förändrades jag, vart gick in i mig själv på ett sätt som jag inte än i dag kan förklara. jag fortsatta vara den sociala glada människa jag är idag men jag stängde folk ute, hit men inte längre. tyvärr har jag kvar en hel del av det idag, jag vet om det. kanske därför ja har väldigt få men mycket nära vänner, varför ha många och skit vänner? jag kände att jag var tvungen att skriva om det vart lixom lite påmind om det idag, man tror inte äns att ens vänner vet om det men det gör dom, dom närmsta läser mig som en öppen bok.
Riktiga vänner man läsa varandras tankar utan ett ord. Vänner vet när man behöver tala ut och få genomtänkta och uppriktiga råd, och de vet när det är dax att säga "varför ser du så sur ut? upp med hakan!"Och det viktigaste av allt, vänner vet när det är läge att bara sitta tysta tillsammans.











PUSS